Jag vill så gärna veta vad han tänker på

Den stora filosofen, Rufus

Det är så roligt när man är vaken på nätterna och spanar på vad Rufus egentligen gör.

I Natt har han varit oroligare än vanligt. Tossat runt, påtat lite och pipit. Vet uppriktigt sagt inte varför, han hade nog tråkigt och tyckte att det var sådär att inte Gaston, grannhunden, ville leka med honom hela natten. Vi har börjat knyta lite kontakt med granntjejen så att hundarna ska få leka lite när vi ändå är ute samtidigt.


Jag stod i den halvöppna dörren mot trädgården i natt och betraktade honom medan han var ute. Den kalla nattluften kändes som en skön smekning mot min bara hud istället för som vanligt ett iskallt bett. En skön kontrast mot den elektronikosande luften på mitt arbetsrum.

Rufus uträttade sina behov i vanlig ordning, sen satte han sig mot mitt stakets kortsida och tittade mot grannens tomt. Spanade lite. Kanske funderade på om Gaston var vaken precis som honom och ville komma ut och leka. Besviken på sin påtvingade solitud så gick han ett krokigt varv runt staketet innan han klättrade upp i rabattlådan. Han brukar ofta sitta där och filosofera på nätterna. I går natt, när det var stjärnklart ute, satt han en lång stund och tittade på månen. Han kanske tänkte, "Vilken stor ostbit! Tänk vad gott det vore med en bit brie på kex". Jag tycker det är mycket mer romantiskt och nästan lite sorgligt att tänka att han funderade över den där lilla himlakroppen högt där uppe. Kanske på om det fanns hundar även där, och om de också ville ha en bit brie? Eller kanske att han och Gaston, Nelson eller någon av hans andra hundkompisar borde åka dit nån dag och hälsa på. Efter att ha kommit till insikt att månen nog faktikst var jättelångt borta så tittade han modfällt ner igen. Spanade lite mot häckarna på granntomterna. Lyssnade på trafiksorlet i fjärran. Undrade över vart i hela fridens namn alla var på väg såhär mitt i natten.

Vid det här laget började det säkert bli lite kallt om tassarna, och han tänkte att det nog var bäst att gå in igen. Han tassade försiktigt tillbaks till dörren och signalerade med blicken att det nog vore jättesnällt om jag öppnade dörren nu, för det var minsann kallt för en liten vovve, särskilt åt tassarna. Han kom in och lät sig bli kärleksfullt kliad på huvudet. Trygg i vetskapen att jag fortfarande älskade honom smög han försiktigt bort till sängen där Ylva sedan flera timmar låg och sov.


Med en mästertjuvs precision och försiktighet klev han upp i sängen och rullade ihop sig till en kanelbulleformad myshög i fotändan, med ögonen tryggt slutna i vetskapen att han alltid kommer att vara älskad och omtyckt. Det var bortom hans förstånd att där ute i kylan, kanske närmare än man vill tro, så fanns det hundar som inte fick komma in i den varma tryggheten. Hundar som kanske blivit misshandlade, och som inte hade en husse eller en matte som båda älskade honom från sina hjärtans djupaste vråer. Hundar som var ensamast i hela världen och som kanske också tittade up mot månen just ikväll och drömde sig bort till hundparadiset där det fanns brieost, kex, ben, såsiga tallrikar att slicka på, kärleksfull värme och ömhet så att det räckte till ALLA hundar.

Jag tog ett par kliv mot sängen och studerade mina älskade. Det var svårt att se i mörkret, men jag kunde med vissa besvär utskönja den lugnade åsynen av Ylvas sovande ansikte. Hennes mun halvöppen och hennes andetag tunga. Rufus vit-svarta päls var lätt att se, likaså han ansikte på gränsen mellan drömmarna om brieplaneten och den verkliga världen.


Några timmar senare var det läggdags även för mig. Jag snubblade ner i sängen utan Rufens finness, och hindrade honom från att kliva ner som han alltid brukar göra. Just den här natten hade jag inte hjärta att göra det, inte med alla de där andra hundarna i åtanke. Just den här morgonen la jag mig på sängen, slöt ögonen och tog tillflyckt i tanken


Här ligger vi, en egen liten familj, trygga, varma och lyckliga i vetskapen att vi alla älskar varandra.